Sommaren 1995 skulle jag och mina föräldrar, tillsammans med min dåvarande kompis Lisa, bila ner till Rimini. Vi bodde i Västerås på den tiden, så vi packade bilen full och begav oss till Gbg där vi hämtade upp Lisa - sen gjorde vi vårt första stopp i Malmö, där vi skulle stanna över natten hos pappas kompis Kent och hans dotter. Tidigt på morgonen dagen efter kom pappa in rummet där jag och Lisa sov, drog upp persiennen och hojtade: "Nu flickor ska vi snart åka!". Lycka, men jag var naturligtvis sjukt sur och irriterad eftersom jag ville sova. Fräste väl något tonårscoolt till stackars vackra pappa som lämnade rummet.
Fortfarande arg som ett bi klev jag ur sängen och gick ut till badrummet för att tvätta ansiktet. Pappa stod redan där inne, böjd över handfatet och borstade tänderna. Han andades högt, onormalt högt - och lilla jag blev om möjligt ännu mer irriterad. Mamma var i anslutande sovrum, så jag kikade in där och sa: "Men vad FAN, pappa hyperventilerar!!!!" Mamma sa bara att han kanske bara hade fått något i näsan... Så jag gick in i badrummet igen, sur som jag var. Tittade på min fina pappa.
Det är suddigt, jag minns varken om jag sa ngt, heller hur fort allt gick. Det känns som i ultrarapid, men ändå inte. Min starka pappa, min pappa som varit familjens lugn och trygghet, vände sig mot mig ganska långsamt. Jag tror han fortfarande hade tandborsten i munnen. Han tittade rakt på mig, och jag på honom - men något var sig inte riktigt likt. Jag såg hur hans ansikte sakta ändrade uttryck, och hur han liksom segnade mot golvet. Jag skrek rakt ut, sen är det svårt att minnas. Jag vet inte om det var jag eller mamma som tog emot honom - men om jag tänker efter så vore det konstigt om det var mamma - hon kom in först ett par sekunder efter mitt skrik. Det är lite dimmigt.
Nästa minne jag har är att jag står med pappas mobiltelefon i handen, en sån där med gummiantenn, och mamma säger åt mig att ringa ambulans. Jag höll den bara, och tittade. Kunde inte agera - ingenting. Fullkomligt handfallen stod jag i hallen när Kents dotter kom och tog den från mig och ringde ambulans.
Nästa minne jag har är soffan i vardagsrummet. Jag fick inte åka med pappa upp till sjukhuset, jag tror jag var för hysterisk. Sen minns jag ingenting förrän vi kommer in på akuten och frågar efter min far. Jag vet inte vem som var med mig, heller hur vi kom dit. Jag tror det vad jag och mamma. Det strulade innan vi blev insläppta, det minns jag. Men jag vet inte varför.
Pappa låg på en brits i korridoren, och jag förstod inte varför. Sen var han borta tror jag. Allt är så vansinnigt suddigt. Väl inne på akuten fick vi tala med en läkare som var otroligt oprofessionell - jag minns inte mycket av vad som sades. Han var indier och viftade bort vår oro. Sa att han nog inte skulle klara sig – det fanns inget att göra än att vänta. Vad vi fick konstaterat var, att min far hade fått en stroke, proppen hade satt sig i höger hjärnhalva och läget var kritiskt. Men vi fick en ny läkare från Köpenhamn. Tillsammans med honom satt vi i ett rum - jag, mamma och han. Jag vet inte var pappa var då, bara att han inte var kontaktbar och att tiden var knapp. Jag tror att rummet vi satt i hade gröna eller turkosgröna väggar och var litet. Jättelitet och det var suddigt överallt för jag kunde inte se klart. Om det berodde på tårar vet jag inte heller. Kanske grät jag hela tiden, kanske satt jag bara.
På ett vitt papper ritade Dr H upp två cirkelliknande figurer, han pratade och förklarade vad som hade hänt med vår pappa och vilka alternativ som fanns för att hjälpa honom. En (på den tiden) alldeles ny metod fanns att välja, en s.k Trombolysbehandling. En behandling som används inom de första timmarna efter insjuknandet för att lösa upp blodproppar som stänger av en del av cirkulationen i hjärnan. Vi beslutade oss för trombolysen, när Dr H sa att det var det bästa alternativet för att rädda pappas liv. Det fanns naturligtvis risker. Blödningsrisken var stor och i värsta fall kunde det leda till en total hjärnblödning (eftersom trombolysen kan förvärra blödningen och därmed orsaka allvarliga konsekvenser). Jag minns speciellt en sak från det gröna rummet:
En av cirklarna som skulle föreställa pappas hjärna - med ett kors mitt i det. Först då slogs jag av rädslan att förlora min pappa för alltid.
Trombolysehandlingen sattes in och jag minns inte hur länge vi väntade på att få veta hur det gått med vår pappa. Det gick kanske dagar, allt är ett virrvarr. Mamma sov ingenting, hon mådde (naturligtvis) fruktansvärt dåligt. Hennes älskade man, vår fina pappa, låg bortom kontakt på intensiven med slangar överallt. Han var blek, svag och hjälplös.
Jag minns ett rum där pappa låg - jag tror han hade flyttats till neurologen (?) då. Vi fick äntligen hälsa på honom eftersom läget bedömdes stabilt. Det känns som att det var på kvällen eftersom rummet var ganska mörkt, men det kan också berott på att det var mörklagt. Inne till höger stod en säng och där låg min pappa. Kopplad till slangar, maskiner, det pep överallt. En sköterska. Vet inte hur länge vi var där, eller om vi sade något alls. Mamma var med, jag tror min syster var där också. Jag höll pappas hand, sen hände ngt som jag inte riktigt kan minnas hur det gick till. Plötsligt pep en maskin och skärmen visade en flat-line. Jag skrek och grät - sen alldeles svart. Vaknade på en säng bredvid pappa och ett pipande ljud hördes i bakgrunden. Jämna pip och det var stilla i rummet. Jag förstod ingenting. Men pappa var där och allt såg så normalt ut som det kunde göra. Jag fick förklarat för mig att en ryckning i pappas högra hand hade gjort att EKG-klämman på hans finger lossnat och EKG-mätaren hade inte längre fått pulssignaler. Det tog ett tag innan jag kopplade och det tog också ett tag innan jag blev helt lugn. Pappa levde.
Dagarna efter är så suddiga. Vi var hos honom varje dag efter att han vaknat. Det var en lugnande känsla att få se honom röra sig (om än begränsat) och höra honom. När han talade så var det som om han hade gröt i munnen och det var svårt att förstå alla gånger. Hans vänstra kroppshalva var förlamad och hans vänstra hand alldeles kall. Det kändes konstigt att hålla i den. Vi blev ombedda att stå på hans vänstra sida så mycket som möjligt, trots att pappa ville ha oss på hans "fungerande" högersida.
Han skojade mycket, ville läsa tidningen och ha sina glasögon som han satte på sniskan. Läste tidningen upp och ned. Sa roliga saker men skrattade såklart inte. Han var mycket förvirrad, men på samma gång klar.
Med ambulansflyg (tror jag det var) förflyttades han från MAS till lasarettet i Västerås. Rehabiliteringen påbörjades och det var galet imponerande hur fort pappa var "på fötterna" igen. Läkare och rehabiliteringspersonal beundrade hans viljestyrka och fascinerades av hans snabba återhämtande. Vi stötte på hinder såklart och det var en tuff period som följde. Men enade hjälptes vi åt och stöttade vår pappa.
Idag, många många år efter hans insjuknande, är han helt återställd. Men saker är naturligtvis förändrades hos min pappa. Livet förändrades för oss alla. Man ser saker och ting annorlunda och tar inte saker för givna på ett sätt som man kanske gjorde förr.
Varje dag lever jag med en rädsla att förlora min far. Men jag har också lärt mig att hantera den "rädslan". Fast jag ska medge att det är svårt. Varje gång jag ringer och inte får svar hemma eller på deras mobiler så tappar jag all fokus på det som händer kring mig och mitt hjärta slår tredubbelt så snabbt. En fruktansvärd känsla tar över hela mig. Jag önskar att jag kunde hantera den bättre. Nu, när jag skriver om den känslan, så faller tårar helt okontrollerat och en känsla av panik sköljer över mig. Jag tänker på hur otacksamma vi kan vara emellanåt. Hur man snäser och är otrevlig, suckar och beter sig som en jävla idiot. Fruktansvärd ångest.
Det finns ingen som min pappa. Han ger oss en styrka som inte är av denna värld. Han får oss att känna stolthet, kärlek, lycka och trygghet. Hans norrländska lugn, hans eftertänksamma sätt och hans intelligens. Hur allt han gör för oss görs av innerlig kärlek och han skyddar oss som ingen annan kan. En sån fadersgestalt jag vill att mina barn ska ha (om man får barn).
Jag älskar dig, Pappa. Det finns ingenting jag inte skulle göra för Dig. Du är den bästa och vackraste som finns och jag är stolt över att kalla mig din dotter.
Läs mer...
Blogginlägg av
Cc79, 17 aug 15:07