Visst gör det ont när knoppar brister?

Ja, det gör något alldeles vansinnigt och fruktansvärt ont. Det finns ju aldrig ngn regelbok att följa - eller någon vis guru att lyssna till - för att enklare inse och komma över det faktum att en kärleksrelation tagit slut. Man får ta en dag i sänder - bryta ihop när det behövs och fälla de där tårarna som aldrig verkar ta slut. Man får vara arg och chockad, apatisk och känna sig fullständigt vingbruten. För det är precis så det känns. Vingbrutet... för att man igår flög på kärlekens vingar och levde på lyckoruset som infann sig i varje liten cell i kroppen - och idag har de där vingarna slutat bära en. Helt.

Jag har älskat - passionerat och eldigt. Jag har slukat varje ord som yttrats, jag har njutit av varje sekund när jag betraktat hans vackra ansikte. Jag har brunnit från båda ändarna - och här står jag nu. På mitten. Och undrar: hur hamnade vi här?

Av Cc79 16 Jun 2011 16:10 kommentarer

Meguuuh... har jag problem?

Alltså... om man (helt ensam en tisdagkväll) häller upp vin i en KAFFEMUGG - och sätter sig på gården - av den simpla (fucked up?) anledningen att inte bli påkommen... har man alkoholproblem då? Typ, "Åh-nej-tänk-om-någon-ser-att-jag-dricker-vin-(ensam)-en-tisdag!".

OCH?? Jag ville ha VIN, skärp sig. Mes.

(Ok, jag tog en kaffemugg för att jag inte orkade diska. Men efter att bara ha läpjat (fruktansvärt äckligt ord btw *övar*) ville jag spy, för att det är SKITÄCKLIGT att dricka vin ur en kaffemugg. Helt fel, kan jag be och få tala om. Don't try at home...)

Av Cc79 15 Jun 2011 15:47 kommentarer

Och förresten...

... så kan det vara så att jag har den FULASTE bloggen här. Herregud, borde skämmas - men orkar faktiskt ej!

Av Cc79 14 Jun 2011 14:03 kommentarer

Nystart? Hallå snälla människor, klicka nu in här och kommentera!

Nej men vet ni vad - nu kör vi på med ett sista tappert försök att få ordning på den här sidan på Zitiz. Jag tänkte blanda in lite nytt här - få någon slags styr på vad det är jag skriver om. För vad HAR jag pladdrat på om? Vardagen? Jo, ja - den är ju skitrolig... Men kanske ska vi ta och ändra lite inriktning nu?

Jag är både hudterapeut i grunden - och ovanpå det så är jag duktigt berest i seriöst störda kärleksförhållanden. Japp, sad but true. Ni måste ju ha SJUUUKT många frågor om sånt? Hudvård och relationer? Mycket konstigt att sätta dessa två ord i samma kontext... Nåja.

Eller vad säger ni, skulle den "inriktningen" vara till intresse för er? Eh... Nähä... nä - just det. INGEN LÄSER JU. Om det beror på att jag aldrig skriver? Ja, jo - det kan väl vara en del i det. Men ska jag skriva för blinda ögon / döva öron? Så, kom igen nu - är ni med mig? Det kliar i mina fingrar och jag vill RAPA ur mig massor. Om hudvård, om hur mongoloid kärleken är, om hur fruktansvärt störd jag är och... ja, typ så. *ja, som ni ser på föregående inlägg så kan jag även vara väldigt seriös också...*

Av Cc79 14 Jun 2011 13:33 kommentarer

Året var 1995 och min far fick en stroke

Sommaren 1995 skulle jag och mina föräldrar, tillsammans med min dåvarande kompis Lisa, bila ner till Rimini. Vi bodde i Västerås på den tiden, så vi packade bilen full och begav oss till Gbg där vi hämtade upp Lisa - sen gjorde vi vårt första stopp i Malmö, där vi skulle stanna över natten hos pappas kompis Kent och hans dotter. Tidigt på morgonen dagen efter kom pappa in rummet där jag och Lisa sov, drog upp persiennen och hojtade: "Nu flickor ska vi snart åka!". Lycka, men jag var naturligtvis sjukt sur och irriterad eftersom jag ville sova. Fräste väl något tonårscoolt till stackars vackra pappa som lämnade rummet.

Fortfarande arg som ett bi klev jag ur sängen och gick ut till badrummet för att tvätta ansiktet. Pappa stod redan där inne, böjd över handfatet och borstade tänderna. Han andades högt, onormalt högt - och lilla jag blev om möjligt ännu mer irriterad. Mamma var i anslutande sovrum, så jag kikade in där och sa: "Men vad FAN, pappa hyperventilerar!!!!" Mamma sa bara att han kanske bara hade fått något i näsan... Så jag gick in i badrummet igen, sur som jag var. Tittade på min fina pappa.

Det är suddigt, jag minns varken om jag sa ngt, heller hur fort allt gick. Det känns som i ultrarapid, men ändå inte. Min starka pappa, min pappa som varit familjens lugn och trygghet, vände sig mot mig ganska långsamt. Jag tror han fortfarande hade tandborsten i munnen. Han tittade rakt på mig, och jag på honom - men något var sig inte riktigt likt. Jag såg hur hans ansikte sakta ändrade uttryck, och hur han liksom segnade mot golvet. Jag skrek rakt ut, sen är det svårt att minnas. Jag vet inte om det var jag eller mamma som tog emot honom - men om jag tänker efter så vore det konstigt om det var mamma - hon kom in först ett par sekunder efter mitt skrik. Det är lite dimmigt.

Nästa minne jag har är att jag står med pappas mobiltelefon i handen, en sån där med gummiantenn, och mamma säger åt mig att ringa ambulans. Jag höll den bara, och tittade. Kunde inte agera - ingenting. Fullkomligt handfallen stod jag i hallen när Kents dotter kom och tog den från mig och ringde ambulans.

Nästa minne jag har är soffan i vardagsrummet. Jag fick inte åka med pappa upp till sjukhuset, jag tror jag var för hysterisk. Sen minns jag ingenting förrän vi kommer in på akuten och frågar efter min far. Jag vet inte vem som var med mig, heller hur vi kom dit. Jag tror det vad jag och mamma. Det strulade innan vi blev insläppta, det minns jag. Men jag vet inte varför.

Pappa låg på en brits i korridoren, och jag förstod inte varför. Sen var han borta tror jag. Allt är så vansinnigt suddigt. Väl inne på akuten fick vi tala med en läkare som var otroligt oprofessionell - jag minns inte mycket av vad som sades. Han var indier och viftade bort vår oro. Sa att han nog inte skulle klara sig – det fanns inget att göra än att vänta. Vad vi fick konstaterat var, att min far hade fått en stroke, proppen hade satt sig i höger hjärnhalva och läget var kritiskt. Men vi fick en ny läkare från Köpenhamn. Tillsammans med honom satt vi i ett rum - jag, mamma och han. Jag vet inte var pappa var då, bara att han inte var kontaktbar och att tiden var knapp. Jag tror att rummet vi satt i hade gröna eller turkosgröna väggar och var litet. Jättelitet och det var suddigt överallt för jag kunde inte se klart. Om det berodde på tårar vet jag inte heller. Kanske grät jag hela tiden, kanske satt jag bara.

På ett vitt papper ritade Dr H upp två cirkelliknande figurer, han pratade och förklarade vad som hade hänt med vår pappa och vilka alternativ som fanns för att hjälpa honom. En (på den tiden) alldeles ny metod fanns att välja, en s.k Trombolysbehandling. En behandling som används inom de första timmarna efter insjuknandet för att lösa upp blodproppar som stänger av en del av cirkulationen i hjärnan. Vi beslutade oss för trombolysen, när Dr H sa att det var det bästa alternativet för att rädda pappas liv. Det fanns naturligtvis risker. Blödningsrisken var stor och i värsta fall kunde det leda till en total hjärnblödning (eftersom trombolysen kan förvärra blödningen och därmed orsaka allvarliga konsekvenser). Jag minns speciellt en sak från det gröna rummet:

En av cirklarna som skulle föreställa pappas hjärna - med ett kors mitt i det. Först då slogs jag av rädslan att förlora min pappa för alltid.

Trombolysehandlingen sattes in och jag minns inte hur länge vi väntade på att få veta hur det gått med vår pappa. Det gick kanske dagar, allt är ett virrvarr. Mamma sov ingenting, hon mådde (naturligtvis) fruktansvärt dåligt. Hennes älskade man, vår fina pappa, låg bortom kontakt på intensiven med slangar överallt. Han var blek, svag och hjälplös.

Jag minns ett rum där pappa låg - jag tror han hade flyttats till neurologen (?) då. Vi fick äntligen hälsa på honom eftersom läget bedömdes stabilt. Det känns som att det var på kvällen eftersom rummet var ganska mörkt, men det kan också berott på att det var mörklagt. Inne till höger stod en säng och där låg min pappa. Kopplad till slangar, maskiner, det pep överallt. En sköterska. Vet inte hur länge vi var där, eller om vi sade något alls. Mamma var med, jag tror min syster var där också. Jag höll pappas hand, sen hände ngt som jag inte riktigt kan minnas hur det gick till. Plötsligt pep en maskin och skärmen visade en flat-line. Jag skrek och grät - sen alldeles svart. Vaknade på en säng bredvid pappa och ett pipande ljud hördes i bakgrunden. Jämna pip och det var stilla i rummet. Jag förstod ingenting. Men pappa var där och allt såg så normalt ut som det kunde göra. Jag fick förklarat för mig att en ryckning i pappas högra hand hade gjort att EKG-klämman på hans finger lossnat och EKG-mätaren hade inte längre fått pulssignaler. Det tog ett tag innan jag kopplade och det tog också ett tag innan jag blev helt lugn. Pappa levde.

Dagarna efter är så suddiga. Vi var hos honom varje dag efter att han vaknat. Det var en lugnande känsla att få se honom röra sig (om än begränsat) och höra honom. När han talade så var det som om han hade gröt i munnen och det var svårt att förstå alla gånger. Hans vänstra kroppshalva var förlamad och hans vänstra hand alldeles kall. Det kändes konstigt att hålla i den. Vi blev ombedda att stå på hans vänstra sida så mycket som möjligt, trots att pappa ville ha oss på hans "fungerande" högersida.

Han skojade mycket, ville läsa tidningen och ha sina glasögon som han satte på sniskan. Läste tidningen upp och ned. Sa roliga saker men skrattade såklart inte. Han var mycket förvirrad, men på samma gång klar.

Med ambulansflyg (tror jag det var) förflyttades han från MAS till lasarettet i Västerås. Rehabiliteringen påbörjades och det var galet imponerande hur fort pappa var "på fötterna" igen. Läkare och rehabiliteringspersonal beundrade hans viljestyrka och fascinerades av hans snabba återhämtande. Vi stötte på hinder såklart och det var en tuff period som följde. Men enade hjälptes vi åt och stöttade vår pappa.

Idag, många många år efter hans insjuknande, är han helt återställd. Men saker är naturligtvis förändrades hos min pappa. Livet förändrades för oss alla. Man ser saker och ting annorlunda och tar inte saker för givna på ett sätt som man kanske gjorde förr.

Varje dag lever jag med en rädsla att förlora min far. Men jag har också lärt mig att hantera den "rädslan". Fast jag ska medge att det är svårt. Varje gång jag ringer och inte får svar hemma eller på deras mobiler så tappar jag all fokus på det som händer kring mig och mitt hjärta slår tredubbelt så snabbt. En fruktansvärd känsla tar över hela mig. Jag önskar att jag kunde hantera den bättre. Nu, när jag skriver om den känslan, så faller tårar helt okontrollerat och en känsla av panik sköljer över mig. Jag tänker på hur otacksamma vi kan vara emellanåt. Hur man snäser och är otrevlig, suckar och beter sig som en jävla idiot. Fruktansvärd ångest.

Det finns ingen som min pappa. Han ger oss en styrka som inte är av denna värld. Han får oss att känna stolthet, kärlek, lycka och trygghet. Hans norrländska lugn, hans eftertänksamma sätt och hans intelligens. Hur allt han gör för oss görs av innerlig kärlek och han skyddar oss som ingen annan kan. En sån fadersgestalt jag vill att mina barn ska ha (om man får barn).

Jag älskar dig, Pappa. Det finns ingenting jag inte skulle göra för Dig. Du är den bästa och vackraste som finns och jag är stolt över att kalla mig din dotter.

Blogginlägg Av Cc79 17 Aug 2010 15:07 kommentarer

Superglue - sånt som händer

Stressad imorse - skulle köra bort till mamma och pappa innan kontoret för att lämna tillbaka bilen som jag lånade igår när jag skulle till gymet. *lat tjej* Viktig info: en nagel har gått av för mig, men jag vägrar fila ner den, utan duttar på med superglue lite då och då istället! *envis tjej*

På vägen ut till bilen såg jag att min nagel var på väg att gå av igen, så jag plockade upp mitt lilla superglue ur väskan på samma gång som fyrtioelva andra saker skulle göras; leta upp bilnyckeln, hitta mobilen, låsa upp bilen och köra iväg. (Cc gillar att göra alla saker på samma gång, ya know...) Iaf, duttandet gick bra - det är ju bara att droppa lite på nageln och låta det torka. Sen ringde jag pappa för att säga att jag var på väg och när jag skulle lägga på insåg att jag kladdat superglue på mobilen.... som jag haft mot kinden. Resten kan vem som helst räkna ut - ganska enkel matematik. Handsfree - tjena!

Alltså, den fastnade inte helt om det är det ni tror. Den fastnade bara lite, men det var ändå rätt kul tyckte jag. JAG skrattade iaf. Sen fick jag sviiiiinont i ryggen. Diskförsjutning på G tror jag minsann - gött! Då blir det att träna ass framöver tills den hamnat på plats igen.

Blogginlägg Av Cc79 03 Aug 2010 11:44 kommentarer

Hej, jag heter Cc och jag jobbar på Samhall

Jag kan inte utföra så komplicerade uppgifter. Jag kan posta brev. Frankera dem kan jag oxo göra, men hjälp av vår frankeringsmaskin som ALLA kan använda. Och lägga brev i postfacket "UTGÅENDE POST" kan jag göra. I synnerhet åt de, som går hela vägen ner till mig - förbi postrummet, för att be mig gå upp samma väg de kom för att lägga deras papper i ett kuvert och lägga på en våg och trycka ut en portoetikett. Jag gör det så gärna ser ni. Printa saker, det gör jag gärna oxo. Då ska man trycka "control + P". Det är väldigt stimulerande.

Hejdå!
/Samhall-Cc

Blogginlägg Av Cc79 02 Aug 2010 16:44 kommentarer

Seriöst Vänstern; "Ett tredje juridiskt kön"? Kom igen...

”Det är hög tid att även Sverige utreder möjligheten för människor att registrera sig som något annat än kvinna eller man.” Det skriver Josefin Brink (V), riksdagsledamot, och Hans Linde (V), riksdagsledamot och partiets talesperson i HBT-frågor."

Vid partiets kongress tidigare i år lades det fram ett förslag, att Sverige borde införa ett ”tredje juridiskt kön" – tyvärr framgår det inte vilken benämningen av detta kön skulle bli. Det lades alltså fram som ett helt seriöst förslag. Jag tappade SERIÖST hakan och började febrilt leta efter tidningens datum. Första maj – någon skämtar mig aprillo? Nej då förstår ni - de är FULLSTÄNDIGT allvarliga. Tror ni denna fröken gick i taket? Mm, förmodligen.

Jag tänker inte ge mig på att varken kritisera eller analysera någon av ovan nämnda politiker – detta handlar enligt mig inte om personliga värden eller åsikter (eller?) etc. utan om politik (men tydligen inget sunt jävla förnuft – pardon my French). EH, SKOJA DELUXE; ”Politik"? Get a new freaking job. Ok, jag ska försöka att inte förlöjliga detta – utan snarare bemöda mig att lämna mina personliga reflektioner kring denna debatt. Jag ska försöka att exkludera sarkasm etc. – men jag vill lova att det kommer bli svårt. Nej förresten jag ångrade mig; det är svårt (om inte omöjligt) att hålla mig saklig, när förslag som dessa kommer från våra POLITIKER.

Ett ”tredje juridiskt kön" i LAGSTIFTNINGEN? Det finns 2 länder i världen som har ett så kallat ”tredje juridiskt kön” i folkbokföringen; Nepal och Sydafrika. Indien och Australien är tydligen två andra länder där arbetet att genomföra ändringar i lagstiftningen pågår. Nu anser då Josefin och Hans att ”Det är hög tid att också Sverige utreder möjligheten för människor att välja att registrera sig som något annat än kvinna eller man – ett tredje kön, som avspeglar den egna könsidentiteten. ”Det talas om brist på respekt från omvärlden; i media, på bloggar (och på Facebook också kanske?) och all over the freaking place. Folk har ju så OANSTÄNDIGA åsikter om detta – huuuh. Ja, men vet ni vad? Jag sållar mig genast till de med ”oanständiga åsikter” om jag tvingas välja.

”Ååååh ååååh, vilken toalett ska jag gå på? Jag är ju inte kvinna, heller är jag man. Åååh, problem, problem – jag känner mig kränkt, diskriminerad, sållad till utanförskapet…" Allvar nu… Jag orkar inte. Snacka om att söka konkreta exempel – och misslyckas fatalt. Pick a damn restroom - who gives a monkeys anyway? Jag har ingenting emot vem som är vad osv. Jag har heterosexuella, homosexuella och bisexuella vänner, and I love them all lika mycket. Ok – jag har inga transsexuella vänner (that I know of iaf), men jag besitter nog en rätt skaplig empatisk förmåga och kan ändå tänka mig att transsexuella personer måste slå sig fram för sin rätt, att det är vansinnigt förnedrande att behöva genomlida psykologiska tester med mera. Men att i Sverige lagstifta om ett tredje kön? Back the truck up – där går fan gränsen enligt mig.

Det här tyckte jag nästan var bäst: ”För unga transsexuella saknas idag möjlighet att få genomgå ett könsbyte före 18 års ålder.” Nej men tjena igen... Ska vi ta bort åldersgränsen? Ja men gör det - det blir nog jättebra. Så kan majoriteten av denna icke-homogena minoritetsgrupp ”utan rätt i samhället” sålla sig till resten av alla andra smiling people out there som är SKITSTOLTA över sin suddiga och faktiskt ganska jättefula (som de själva oxo tycker men vägrar erkänna) draktatuering som de gjorde i smyg när de var 15. För de var ju SÅ säkra på det beslutet då? Likväl kan de sålla sig till de, som när de var 16 år ABSOLUT skulle studera Harry Potter-kursen vid Växjö Universitet (ja, det finns en sån hur stört det än låter) och bli typ Professor i "Potterologi" (Cc's påhittade def.). För DÅ – just DÅ, så var de övertygade om att det var vad de ville jobba med RESTEN av sina liv? För ALLA tar så smarta beslut i tonåren.

Ett könsbyte är ett oåterkalleligt ingrepp som jag INTE tror är ett enkelt eller självklart beslut att ta innan (absolut minst) 18 års ålder. (Ja, att skaffa barn är livsavgörande och oåterkalleligt beslut att ta innan man är 18, men nu håller vi oss till ämnet, huh?) Please note att jag inte menar att generalisera här; det finns såklart de som tar kloka beslut vid unga år; de som fortfarande är stolta över sina tatueringar och piercings – don’t get me wrong. Men att vara sexuellt förvirrad men samtidigt ändå HELT SÄKER på att man vill byta kön är för mig en konstig matematik.

”Fördomar och normer går inte att lagstifta bort, men lagstiftning kan bidra till att skynda på en förändring och underlätta för enskilda människor. Det är uppenbart att hetslagstiftningen, liksom hatbrottslagstiftningen, också bör omfatta transpersoner."

"... våra modiga politiker som vågar ta upp dessa frågor..."

Min MAMMA är modig. Tack, kärlek och adjö!
*vinkar, ler och kastar luftpussar*

Blogginlägg Av Cc79 30 Jul 2010 15:09 kommentarer

Cc drömmer weirda saker

Man blir ju lite bekymrad när man drömmer skumt. Tre av mina cp-drömmar på den senaste tiden har rört en viss herre.

Dröm nr ett: Han skjuter mina föräldrar. Helt oprovocerat. Rättare sagt, han försöker iaf, han missade mamma. Pappa sköt han i benet så han höll på att förblöda. Vi trodde han skulle dö. Sen ville jag ÄNDÅ träffa honom - I SMYG! Så, vad tror ni? Att jag är rädd att förlora mina föräldrar? Att den där herrn är a nutcase? Att jag är en gräslig dotter som går bakom ryggen på min familj?

Dröm nr två: Vi har en intim stund och han rapar plötsligt ur sig att han gillar kvinnor med en rejäl bush. !!! Jag frågade om han skojade? Han svarade: "Nej. Men jag gillar dig ändå." Eeeey? Vad fhan? Vad handlar detta om, mån tro? Är jag osäker på min sexuella dragningskraft? Vill jag ha en big bush (kräks RAKT ut)? Är herrn ett sjuko som vill ha en Barbara Bush?

Dröm nr tre: Han ska sminka av mig - och blir irriterad för att han inte får bort mascaran. När jag förklarar för honom att han VISST fått bort den, men att mina fransar fortfarande ser svarta ut för att jag färgat dem - ja då blir han ARAB-ARG och frågar vad fan jag färgat fransarna för.

Analyze that!

Blogginlägg Av Cc79 30 Jul 2010 10:53 kommentarer

Reflections on relationships

Jag tänker så jävla konstigt ibland vet ni. Jag söker saker att hänga upp mig på! I fallet med en viss mister har jag tyvärr inte funnit några cp-saker - tills imorse då jag fick en konstig tanke. "Undrar om han ledsnar snabbt?" Alltså, typ plötsligt bara: "Nä men fan vad båring hon har blivit - nu pyser jag vidare!" och så bara drar han. Så fann jag mig snabbare än jag hann tänka färdigt eftersom jag insåg att det är ju MINA tankar och MIN fasa. Att jag ska inleda ett förhållande med ngn som slutar bry sig och blir tråkig. Fy fan och dö och röv för sånt. Personen jag hade mitt senaste seriösa förhållande med var sån. I slutet av vårt förhållande satt han KONSTANT med datorn i knät, iklädd sina sunkiga Jofa-brallor, alltid ett par äckliga skitiga tubsockor och oklippt hår. Och spelade poker. Dagar, kvällar, nätter. Jag fick SLÄPP och fattade inte vad fan som hade hänt med honom. Jag lämnade honom där i Sthlm till slut (jobbigaste uppbrottet jag varit med om - därav min rädsla att ge mig in i ngt seriöst igen) och flyttade hem till min älskade fina väninna J i Västerås. När han sen kom dit, en kort tid senare, möttes jag av en nyklippt före-detta i vita linnebyxor, vit piké och alldeles nyrakad var han. Men det var för sent... Missförstå mig rätt nu - jag lämnade inte honom pga ovan nämnda anledningar - men nog påverkade det mycket... Väldigt mycket...

Jaha... och vad fan ville jag ha sagt med detta då? Jo, att jag måste sluta söka saker som får mig att vilja dra mig undan. För jag har ju damp i hjärtat... :)

Vad ville jag mer ha sagt? Jo, kanske ville jag bara säga: Don't go "slentiran" ... Underhåll, vårda och älska det som finns. Jag kommer iaf aldrig bli den som asar runt i utslitna mysbrallor med Gällivarehäng och matfläckar. Totte i håret, aldrig sminka mig och göra mig fin, aldrig hitta på bus och sluta jävlas med kärlek. Never ever. Usch. Då dör iaf mitt hopp om ett varaktigt förhållande.

Blogginlägg Av Cc79 30 Jul 2010 10:45 kommentarer

Arkiv

• 2011
  • June (4)
• 2010
  • August (3)
  • July (6)
  • May (2)
  • April (6)
  • March (20)
  • February (17)
• 2009
  • December (5)

Senaste inläggen

• Visst gör det ont när knoppar brister?
• Meguuuh... har jag problem?
• Och förresten...
• Nystart? Hallå snälla människor, klicka nu in här och kommentera!
• Året var 1995 och min far fick en stroke
• Superglue - sånt som händer
• Hej, jag heter Cc och jag jobbar på Samhall
• Seriöst Vänstern; "Ett tredje juridiskt kön"? Kom igen...
• Cc drömmer weirda saker
• Reflections on relationships

Hela arkivet

Flöden:

Om bloggen

Cc älskar sarkasm, är cynisk och fördomsfull men försöker att inte vara för dömande; ger alltid folk en andra chans om de förtjänar det... älskar livet även om hon inte fattar vad allt går ut på och emellanåt tycker allt är orättvist. Gör allt för de människor hon älskar och
förväntar sig åtminstone respekt och ärlighet tillbaka. När Cc79 blir arg så blir hon djävligt arg, när hon är glad är hon smittande. Här ventileras det tankar och funderingar kring livet, kärleken, vänskap och lycka.